Jag ska gifta mig med Nils - inte med hans diagnos.
Jag lever tillsammans med min sambo Nils, som jag tidigare berättat. Och vi planerar för bröllop till sommaren. Han är det absolut bästa som hänt mig. Han är allt vad jag vill ha i mitt liv ; lugn, humor, charm, värme...
Nils fick vid 9 års ålder diagnosen ADD. Då fanns tyvärr mycket okunskap. Vilket det fortfarande gör. Vi pratar mycket om detta då vi anser detta är ett ämne av hög prioritet.
Även idag har det inte kommit till mångas kännedom vad denna diagnos innebär. Fortfarande en oändlig okunskap. Detta gör mig väldigt arg och ledsen för Nils skull.
Min största prövning som flickvän till Nils är att alltid ha tålamod, inte stressa honom, ha struktur hemma samt inte avbryta honom när han pratar. Jag är själv medveten om att jag måste öva på detta varje dag.
Det jag gjort i ordning hemma för att underlätta för honom är en veckoplanering som sitter på kylskåpet, vi storhandlar en dag i veckan och planerar våra middagar tillsammans så han vet vad som kommer. Vi har delat ansvar i hemmet, då vet Nils hela tiden vad han ska sköta.
När han berättar för mig hur hans skolgång var blir jag mörkrädd. Hur hans lärare hanterade hans svårigheter fel. De såg han ofta som dum i huvudet istället för att individanpassa efter hans behov. Det är en sådan enkel sak att lära känna eleven och vad som fungerar för just han eller hon.
Jag är verkligen glad att Nils är Nils. Det är personen jag lever med, inte diagnosen. ADD:n är självklart en del av honom. Han hade inte varit som han är utan den.
Men ni där ute, snälla... Ta varandra på rätt sätt. För dem som vi är istället för att förändra dem.
Mina favoritkillar på samma bild. Nils och Karma.